Som om det aldrig har hänt..

Först och främst vill jag lägga en liten hälsning till min Mommo ♥ Jag älskar dig, tro ingenting annat. Du är viktig för mig.

---

Ja,  det känns himla skönt att livet är på G nu. Det börjar äntligen hända saker i mitt liv, och det är bara jag som hade kunnat få det att hända. För det händer absolut ingenting så länge jag sitter kvar på mitt arsle i soffan och kollar på tv och försöker att glömma verkligheten. Om jag inte gör någonting nu kanske jag står där om 20 år och undrar varför livet bara rann ur mina fingrar. Och blir stämplad som ett omöjligt fall av allmänheten.

Jag vill inte dit, jag vill inte vara en klient hos sociala myndigheten, leva på försörjningsstöd, bli slussad hit och dit av arbetsförmedlingen till olika praktiker och aldrig få någon egen lön. Alltid ha någon som står högt över mig.

Jag vill vara min egen boss, och jag är min egen boss i mitt liv! Det är jag som bestämmer vad jag vill göra, vad jag ska göra, vad som ska ske i mitt liv.

Idag ringde socialen till mig, ska avsluta kontaktperson grejen. Och i och med det blir jag avslutat hos socialtjänsten.

Nu på riktigt är jag min egen chef, nu har dem ingenting att säga till om längre. Och det är så himla skönt.

Och snart börjar jag plugga då behöver jag inte ha försörjningsstöd längre, då blir jag självförsörjande.

Förstå känslan? JA! fyfan vad underbart.. Jag vill aldrig tillbaka dit igen.

Jag kan inte ens förstå att människor tror att man vill leva på socialbidrag, det finns ingenting posetivt med det.

Ingenting. Det enda man får på sig är krav efter krav, och man blir kontrollerad över allt man gör. Man måste nästan redovisa varenda steg man tar. Vem vill egenligen ha det så?

Man får inte ens lämna landet under "biståndstiden"... hur låst blir man inte? aaaaah fyfan det ska bli så himla underbart att slippa det.

Här är en bild på våran lilla tjej, bara 12 veckor gammal. Åh hon va så liten. Nu är hon 10månader. Tiden går så himla fort.